Misärens dag. Förlåt, kärlekens dag
Det är märkligt hur denna dag lyckas förändra människor. Förlåt, jag vill gärna göra en korrektur, med det sagt vill jag ändra ordet märkligt till äckligt. Just det, det är nämligen just vad det är. Egentligen så framhäver våra s.k. högtider det absolut äckligaste med mänskligheten. Vi vaknar upp på morgonen, fullt medvetna om att någonting hos en själv ska vara annorlunda. Detta just för att vi skapat dessa illusionsdagar som ger oss någon form av hängivelse gentemot oss själva och vår omkrets. Detta annorlunda hos individen är fullt medvetet, även i det undermedvetna. Det som jag äcklas mest av är det faktum att detta är någonting som vi har illustrerat åt oss själva. En illustration som kan jämföras med bilderna i våra älskade barnböcker som varje förälder stolt läser för sitt barn i mån om att stärka barnets uppfattning om tid och rum, och självklart om sin plats i livet. Barnböcker där prinsen alltid i slutändan får prinsessan, självklart inte en annan prins (för det vore befängt), och hur prinsen får vara med om äventyr medan hans kära prinsessa sitter hemma och kammar håret och väntar förtvivlat på honom. Och de levde lyckliga i alla sina dagar. Jag tror dessa barnboksförfattare glömde illustrera för barnen vad lycka egentligen är, då detta faktiskt är livets största fråga. Okej, näst efter vad livet egentligen är, men ni fattar principen.
Men nu sitter du säkert där och tänker men det finns barnböcker som faktiskt inte handlar om något så löjligt som prinsar och prinsessor. Jo, det är sant. Vi ska inte glömma Peter Pan, Bamse, Kalle Anka, Robin Hood, Nalle Puh och en mängd andra fantastiska historier som är äventyrsfyllda med visdom. Fast jag börjar undra, är det bara jag som ser mönstret i dessa äventyrsfyllda berättelser? Vad har Peter Pan, Kalle Anka, Robin Hood och de andra gemensamt? Jag låter dig fundera på det, då du inte ser det mest självklara och därigenom kan dra en slutsats om vad jag egentligen vill säga, då behöver du inte ens läsa vidare. Din idioti är för smärtsamt för mig och min blogg att stå ut med. Med det sagt vill jag gärna gå vidare och uppmärksamma denna fantastiska dag. För visst är den fantastisk, visst är det någonting som verkligen varje individ borde vårda och älska? Om du tillhör den skara som faktiskt tycker det, då bör även du sluta läsa vidare. Du äcklar mig nämligen och det är en störning som hindrar mig från att lysa med min brilljans. Ja, jag är en väldigt självisk människa, men det är en annan diskussion.
Allt eftersom den här dagen gick började jag grubbla, med ständig acceleration, om varför 14 februari egentligen utsätts för favoritism. Det kan knappast vara en nepotistisk fråga eftersom majoriteten inte har den blekaste aning om bakgrunden – de förstår symboliken som följer med den, eller ja, den naiva symbolik som alla enbart smakat ytan på. Då nepotismen uteslöts, valde jag att vara lat och enbart ta för givet om vad det rörde sig om. Dock har min analysförmåga som oftast grundas på att jag tar saker för givet, visat sig vara riktig i de flesta fall och därmed väljer jag att citera min bättre hälft (du vet vem du är) jag har aldrig fel, jag har bara mindre rätt. Och nej, jag är inte en människa med utstrålande personlighet som djupt älskar och accepterar mig som jag är, trots att det förmodligen framstår som så. I alla fall, tillbaks till ämnet. Nepotismen uteslöts och därmed blev det andra alternativet självklart – nämligen det faktum att människan, sedan vi hade förmågan att tänka, blivit påverkade av omgivningen och våra inlärda livsnormer som vi, likt magnetismens dragningskraft, så imponerande följer untill death do us part. Förstår ni vad jag försöker säga med detta? För att förenkla det hela så att någon förutom jag själv och min bättre hälft (jag vet att du skrattar nu) begriper någonting av det jag precis skrev, kan man kortfattat säga att då vi ser att någonting uppmärksammas av andra och som verkar harmlöst (med andra ord lockande), säger vår instinkt att vi ska agera likadant. Alltså, denna dag firas inte av vördnad för dess essentiella mening (som egentligen borde utövas var dag), den uppmärksammas eftersom firandet är strävan (dvs snäppet närmare) efter den ultimata samhällsperfektionen.
Så grattis till jordens befolkning, jag hoppas ni känner min kärlek jag sprider till er.
Officiellt idiot
För ungefär 50 minuter sedan gjorde jag någonting väldigt dumt. Men med tanke på att det hände på nätet så inbillar jag mig själv att det faktiskt aldrig hände. Jag brukar nämligen göra så ibland, intala mig själv att ”what happends on the internet stays on the internet”. Men så är inte fallet, och jag kommer säkert få ta mina konsekvenser på onsdag. Eller så dör jag tills dess, jag får helt enkelt vänta och se vad som låter mer lockande.
För övrigt så har det hänt ytterst lite, trots detta är jag ständigt in action. Egentligen så är det samma gamla dagliga rutin som jag sysslar med. Kortfattat: Vakna, skola, musikalrep, hem, äta, 3 avsnitt av Scrubs och sova. Och ja, min vardag har blivit ganska tankelös. Detta främst för att jag faktiskt inte har tid att tänka. Okej, när jag säger tänka menar jag självklart mina filosofiska och ytterst, egentligen meningslösa, tankar. Jag hade gärna varit en sån där människa som ständigt kommer med så klockrena filosofiska tankar och idéer. Istället blir allt så invecklat och alldeles för Kali-fierat. Allt jag egentligen skriver här är så oaktuellt för människor. Folk vill höra om senaste bantingsmetoden, nästa supertunna mobiltelefon, hur man får killen/tjejen man gillar att märka en och helt enkelt andra liknande problem och funderingar som människor på 2000-talet kämpar med varje meningslösa dag (meningslöst enligt mig dock).
Så visst, i shall be to your service. Senaste bantingsmetoden: Hmm… det är en jävla massa tjafs om ”ät mat, men ät nyttig mat” och liknande. Tydligen är det fullkorn och gröna grönsaker som gäller. Fast egentligen så vet alla att det snabbaste sättet är att inte äta något. Aha! Där sa jag det-som-får-inte-sägas-vid-namn. Men seriöst, vem försöker vi lura egentligen? Jag påstår självklart inte att jag sysslar med detta, de som faktiskt sett mig och min kropp kan säkert understryka det också. Det jag i alla fall försöker säga är att den enda bantingsmetoden som man inte kunnat hitta några fel i (förutom att man självklart kan dö) är faktiskt modellerna gamla hederliga metod ”don’t eat and die” (som då jag själv döpt).
Nästa problem, hur man får tjejen/killen man gillar att märka en. Haha, detta blir något intressant och fruktansvärt smärtsamt att skriva om. Egentligen är jag ingen expert på området, eller jag är rättare sagt ingenting inom området. Men såvitt jag har förstått det så finns det faktiskt, oavsett vad alla äckliga tjejtidningar påstår, en hel del människor på den här planeten och, tro det eller ej, alla är inte lika när det gäller attraktion. Vem försöker vi lura egentligen? Jag är ingen kärleksguru, men enbart av rent sunt förnuft så kan t.o.m. jag lista ut att det faktiskt finns människor där ute som tar första steget och det finns människor som väntar på att någon tar det åt dem. Just det, alltså, följande gäller: alla partnerlösa människor där ute i samhället som söker efter någon form av mänsklig kontakt och en patetisk bekräftan av självrespekt får helt enkelt antingen leka katt eller mus. And that’s it, alla ni andra som gör varken eller och bara väntar på att ett mirakel ska hända kommer (and i hate to break it to you) förbli ensamma. Men jag förstår inte varför detta är något att bli deppig över, jag själv tillhör denna kategori (trots att jag inte tror på mirakel och egentligen gillar jag inte att kategorisera människor) och jag är faktiskt nöjd över detta. Visst låter det hemskt egentligen för er övriga männsikor, att höra att en 17-årig tjej redan börjat acceptera det faktum att hon kommer leva ensam (jag vet att ni ryser när ni hör ordet, själv blir jag exalterad).
Andra problem… Global uppvärmning. Hah, var lugna, jag tänker inte fördjupa mig inom detta. Jag vill egentligen bara påpeka att tills dess att vi människor börjar inse att vår överkonsumtion och vår ständiga ekonomiska tillväxt inte är en synonym till lycka, först då kan vi börja ta itu med problemen som vi skapat. Fast egentligen så är våra hjärnor så skrattretande outvecklade att det faktiskt krävs en total utplåning av oss själva för att vi ska kunna uppfatta att det faktiskt är ett problem vi skapat. Därför säger jag, snälla Grönland och Antarktis, börja smält så att alla våra storstäder längst kusterna försvinner för alltid och jag säger snälla, Ringhals och alla andra liknande anläggningar i världen, explodera så att vi äntligen börjar fatta och snälla, kan inte staten anlita någon som åker runt och skjuter alla äckliga raggarbilsförare så fort de gasar så att t.o.m. en döv man råkar höra dem. Och ja, död åt alla! Okej, nu börjar det gå lite överstyr, märker jag. Men börjar ni fatta principen? Om inte, så kan jag dra allt detta en gång till om ni vill? Nej, jag tänkte väl det.
Jag läste precis igenom det jag skrev och jag kom på mig själv med att låta väldigt destruktiv. Men jag är inte alls det, egentligen är jag bara en stor gosig teddybjörn som gillar att skratta. Eller vänta, vi stryker teddybjörnbiten, jag gillar inte när främlingar rör mig.
Hej då alla glada.
Ursäkta förseningen
Som sagt, min försening är egentligen oförlåtlig. Men snälla, godtrogna, samariter, skona mig nu. Låt mina tankar för evigt bli ihågkommna på denna simpla, dock extraordinära, sida. Eller, för att göra det mindre dramatiskt, jag hade en inspirationsfri period under den tid jag inte skrev. Därav – det blev inget skrivet. Do you follow me? Good.
Jag vill, för övrigt, påpeka att jag fram till februari månad kommer vara fullständigt överbokad. Yes, Kali har äntligen skaffat vänner. Nej, nu ska vi vara seriösa. Min nu översysselsatta vardag består av att sitta på en stol i 3 timmar och ”repetera” inför en musikal. Det är dock lite ironiskt att jag får en roll där jag enbart kommer sitta ner. Om inte ironiskt nästan lite deprimerande. Trots detta känner jag mig väldigt euforisk och har därmed gått runt och citerat Djungelboken från dess att jag kom hem. Lite läskigt, med tanke på att jag egentligen inte gillar tecknade filmer (med vissa undantag).
Jag sitter här och tänker febrilt på vad jag egentligen ska skriva. Det kan vara värt att nämnas att skolan har börjat och jag börjar känna mig enormt konstig över detta. Det konstiga är (för att ni människor faktiskt ska förstå någonting av det jag skriver) att jag har börjat märka att jag saknar gamla tider. Jag saknar de dagar då man gick ut på stan, med sin mamma självklart, lördagen innan skolan började för att köpa nya kläder. Sen kunde man inte somna natten innan eftersom man tänkte för mycket på hur alla skulle vara och för att höra om allas fantastiska berättelser om vad de gjort under lovet. Jag saknar då man vaknade upp två och en halv timme innan skolan började för att man skulle hinna med att fixa sig och jag saknar den tiden då fixa sig innebar borsta tänderna och håret. Mest av allt saknar jag nog entusiasmen som jag själv hade inför dessa starter. Istället är allt så komplicerat helt enkelt för att man försöker göra det enklare för sig själv. Jag köper inga kläder lördagen innan skolan börjar och sist jag var på stan med min mamma var nog någon gång i mars då hon skulle tala om för mig vad hon ville ha i födelsedagspresent. När det gäller att fixa sig så är det en hel del andra finesser som man får ta till med idag, fast detta brukar jag hinna göra på ungefär 10 minuter samtidigt som jag dricker en alldeles för kall kaffekopp. Börjar ni, sakta men säkert, bygga upp ett mönster? Det gör jag i alla fall, det är ett mönster som snart kommer formas till en s.k. emo. Fast å andra sidan, nej. Jag är alldeles för intelligens för det, har jag fått höra.
Det är intressant hur vissa dofter förknippas med vissa händelser. Eftersom jag är så extrem på alla möjliga sätt, blir även detta en märklig kombination av lukt och nostalgi. Vi kan ta ett ganska enkelt exempel, koskit. Jag tror de flesta människor vet hur koskit luktar, om inte kan ni alltid besöka Varberg varje måndag och torsdag. När jag uppfylls av denna arom tänker jag omedelbart på mjölk. Jag vet, det är sjukt på alla möjliga sätt. Men detta beror på att då jag var väldigt ung så brukade vi köpa mjölk från en farm i närheten av där vi bodde. Detta självklart inte av miljösjäl utan helt enkelt för att det var billigare. Hur som helst, då min pappa åkte för att hämta mjölken följde jag oftast med, därav lukten av koskit och associeringen till mjölk. Vill ni ha fler exempel? När jag känner lukten av bränt gummi tänker jag på den gången då jag var 8 år gammal och skulle fritera pommes frites. Följande hände: Jag ställde fritösen på en platta på spisen så att fläkten lättare kunde suga upp ångan som kom upp ur fritösen. Det var bara en slump att just den plattan jag ställde den på var på och botten av vår fritös började smälta. Som tur var, märkte min intelligente bror detta och hann stoppa fritösen från att smälta ändå till sladden, för då skulle det ju ha gått illa. Misstänker jag.
Och just det, jag höll på att glömma. Jag ska börja göra en daglig lista med tre bra saker respektive tre dåliga/irriterande saker. För att spara det roliga till sist så kan jag börja med de bra sakerna:
-
Nypumpade hjul på cykeln är så jävla härligt. Jag brukar låtsas att jag flyger när hjulen är pumpade och jag cyklar. Det är en trevlig start på dagen.
-
The Office (amerikanska versionen) är egentligen mitt enda hopp kvar för mänskligheten och den här planeten. Efter enbart ett avsnitt har mitt deprimerade jag dämpats lite och såvitt jag vet gynnar det de flesta människor i min närhet.
-
Promenader. Aaah, så härligt. (obs! inte promenera hem från skolan). Dessa skall även utföras själv och utan människor. En promenad skall vara tyst och det är då man kan riktigt reflektera kring alltet. Så, då vet du det Josse nästa gång du ringer mig och vill ta en promenad. No hard fellings.
Dåliga saker:
-
Jag vill, en gång för alla, sluta slippa vakna upp då det är mörkt ute och komma hem då det är mörkt ute. Det är faktiskt inte så bra för instabila och depressiva människor. Dessutom vill jag, för en gång skull, komma torr till skolan. Torr i två benämningar: först och främst bör det inte regna mellan tio i åtta och tio över åtta varje morgon, det är inte bra för mitt hår. Den andra torrbenämningen är den att temperaturen får fan ge sig. Jag tror ständigt att det är svinkallt, och det är det egentligen, men detta upplever inte när jag cyklar i 40 km/h på min cykel. Kort sagt, jag kommer fram till skolan blöt och svettig. Det är inte en bra start på en elva timmar lång dag i skolan.
-
Små glas. Måste vara det mest idiotiska man kan producera. Jag är så trött på glas som rymmer mindre än 30 cl, att jag inte ens orkar diskutera vidare om det.
-
Blondinbella. Eller egentligen, jag kan inte riktigt veta vad som är mer patetiskt; hon eller det faktum att hennes blogg, rent statistiskt, är den mest lästa i Sverige. Att en sönderblonderad och sönderbotoxifierad 17-åring som bor i Stockholm och har en pappa som har en hel del pengar, lyckas få så otroligt fruktansvärt mycket publicitet och uppmärksamhet från samhället är just en sådan grej som får mig att sakta men säkert vilja dränka mig själv i en kar fylld med mjölk. På så sätt ser jag mindre vulgär och mer änglalik ut när de hittar mig efter 2 dagar.
In och ut. Fred.
Ny dag, nya tankar
Jag känner mig ganska tankelös idag. Allt har gått extremt segt och jag har fortfarande inte lyckats skicka min jobbansökan till Herlins. Way to go. Men ack, var ej oroliga gott folk, vad vore min s.k. blogg om inte mina djupaste funderingar kom fram… (frågetecken lite inom parentes där.) Jag kommer nog på något att klaga om allt eftersom jag trycker febrilt. Ah! Nu kom jag på något vackert.
Först av allt måste jag bara nämna att jag blev överraskad idag när jag loggade in och märkte att hela 13 visningar hade skett av min blogg. Detta betyder inte nödvändigtvis att 13 personer läste vad jag skrev (jag är inte så naiv), dock tycker jag att det är intressant med fler läsare än de 5 jag hade tippat på (jag nämner inga namn). Men nog om sådant ni utför (och skall utföra, dag efter dag) och låt oss (mig) istället hålla min enmansshow. Ni får applådera om ni vill, risken är dock att resterande personer som befinner sig under samma tak som ni blir smått oroliga för ert sinnesstånd.
Idag när jag var ute och gick i hela 2 timmar helt själv, insåg jag att jag faktiskt inte är så pessimistisk. Istället insåg jag att jag är realistisk. Men problemet med världen är att den helt enkelt inte är redo för människor som jag (haha, som att det skulle finnas fler) och mitt sätt att hantera den illusion av verklighet som vi människor faktiskt har. Vi har spenderat årtusenden med att försöka definiera vad som är rätt eller fel och vad som är sanning eller fantasi. Vi kom på frågan som ledde till svaret som i sin tur bidrog till ytterliggare frågor om svaret som även det bidrog till fler svar. Många hävdar att utan vår nyfikenhet skulle vi fortfarande vara grottmänniskor utan den livsstandard vi har nu. Själv tror jag det bara är skitsnack, vi skapade dem vi är idag, därav skapade vi definitionen av grottmänniskan. Fattar ni? Utan de vi är idag hade vi inte varit det vi varit. Med utvecklingen följde invecklingen. Vi invecklar vårt förflutna för att uppskatta nuet (och framtiden) som utvecklande. Ni kanske är helt förvirrade just nu, men det är ganska lugnt. Jag brukar ha en tendens att vara oförståelig.
Över till något för att locka (och behålla) läsare. Det är nu när man har jullov som man verkligen inser i vad för misslyckat samhälle vi lever i. Det krävs inte att man sitter ner och läser om människans beteende av Freud, slå bara på tven mitt på dagen och skåda vår värld. Stilpoliserna, Oprah Winfrey Show, Glamour, Våra bästa år och Judys domstol, för att nämna några få. Vi börjar med Stilpoliserna, för er lyckliga som inte har sett detta program så går det ut på att två kvinnor (brittiska, dessutom) ger råd vad gäller utseende och kläder till totalt misslyckade kvinnor på det området. Visst, kvinnorna som utsätts för detta har faktiskt riktigt ful stil, men det är bara så jävla fel på alla möjliga sätt när två andra kvinnor som påstås vara ”experter på området” kommer in klädda som regnbågar och ger tips om ”hur man ska vara klädd på ett sexigt sätt utan att visa för mycket och hur man ska uppföra sig för att få en dejt”. Vad hände med kvinnans rätt att uppföra sig hur fan hon vill när fan hon vill och klädd på vilket jävla sätt hon vill? Eller just det, den tanken existerade aldrig. Judys jävla domstol… var ska jag börja. Alltså jag har fortfarande inte fattat syftet med programmet. Jag har fortfarande inte begripit om det bara är manusbaserat och ren skådespeleri eller om det faktiskt finns så fruktansvärt idiotiska människor bland oss (de flesta befinner sig i USA, men ändå…). Oavsett vilken av alternativen så är det meningslöst och får mig att nästan (bara nästan) skada mig själv väldigt mycket så att jag kan spendera resten av mitt liv på ett psykanstalt bland friskare människor än vad jag får skåda på tv. Om allt nu är manusbundet, varför gör man ett sånt program? Kan någon, vem som helst, svara mig? Jag har spekulerat kring detta i snart 3 dagar nu och jag begriper fortfarande ingenting. Alltså jag tror de flesta människor fattar att det inte är bra att vara hög och köra bil till sin exfru med ett brännbollsrack och be (be, inte hota. enligt mannen) om att få träffa sin dotter oftare. Yes, tack judge Judy, nu vet jag hur jag inte ska göra. År 2004 var Oprah Winfreys totala inkomst 1.3 miljarder dollar, och för vad? Hon sitter på en stol och ställer idiotfrågor medan hon jäser och i takt med att hennes foundation dubblas för varje miljon hon får in. Hon har ”specialprogram” ena dagen där hon ger varsin bil till alla i publiken. Nästa vecka handlar programmet om miljöförstöring. Är det bara jag som begriper ironin? Glamour och Våra bästa år är i alla fall öppna med sin oseriositet och har accepterat, redan från början då man kategoriserade skiten som såpor, det faktum att ingenting är på riktigt och att allt faktiskt bara handlar om pengar och inte om självrespekt stolthet.
Nej nu blev jag onödigt arg och deprimerad p.g.a. allt ovanstående jag skrev. Ska nog ta och gå ut och ta en promenad igen, måste samla material för morgondagens bloggskrivande. Ja, kära läsare, jag tar detta på fullaste allvar.
”This is the reason why your headache didn’t go away: That’s actually pronounced analgesic, not anal-gesic. Sir, the pills go in your mouth.” – Turk, Scrubs
Nu startas det
Jag tror hela konceptet privatliv försvann någon gång under 90-talet. Det var bara en parentes jag var tvungen att få ur mig, moving on.
En blogg, så fantastiskt. Detta är nog precis vad jag behöver, ytterliggare en påminnelse om hur patetiskt mitt liv egentligen är (obs, detta är ingen emoblogg). Nä, men det jag menade var att om du nu är ute efter att läsa om vad jag har gjort under dagen och sådant så har du hamnat fel. Detta kommer troligtvis bara vara med som en tanketankning. Vilket, när jag tänker efter, låter ganska lame, men skit samma.
Egentligen så är jag nog en ganska upptagen människa, jag har bara inte tid att vara upptagen. Jag misstänker att det lät ganska ologiskt, men Freud fattar nog vad jag menar. En sak som jag har tänkt på är vad för bild andra människor egentligen har av mig. Dock har åsikter egentligen ingen inverkan på mig, men det hade nog varit intressant att veta det ändå. Detta främst för att jag finner mig själv ganska svårtolkad, eller jag vet inte riktigt själv vad min självportätt är. (Snyggt, där fick jag till det.) Det hade varit svincoolt om folk skulle få för sig att jag är värsta mystiska människan på dagen och om kvällarna är jag någon slags SuperWoman (namnet får jag återkomma till) som slåss för rättvisan. Jag skulle isåfall vara superslim och ha på mig en tajt svart dräkt (inte av läder, lite orginell är jag faktiskt) och ha den mest förförande rösten en man någonsin skådat, detta skulle dessutom vara mitt enda vapen. Fast det är bara önsketänkade, ofta folk skulle tro att jag är mystisk (jag får ju vara lite realitisk). Om det nu intresserar någon så är jag nog en ganska förvirrad typ, å ena sidan kan jag vara ganska säker på vad jag har för åsikter vad gäller vanliga samhällsfrågor, men när det väl gäller ganska simpla saker som att skriva en kort liten presentation om mig själv så får jag panik. Helt enkelt för att det är bland det svåraste som finns, eftersom jag inte riktigt vet vem mig själv är ännu. Det är också lite patetiskt, med tanke på att jag är 17 år gammal och borde veta lite mer om mig själv utöver att jag föredrar att umgås med mig själv än med människor (there, i said it). Det var egentligen så jag tänkte inleda den här fruktansvärt cyniska bloggen, nämligen med en kort liten presentation. Jag inser att presentationer är ganska töntiga, men det skulle nog passa mig för hela jag är ganska töntig. Presentationer kan ofta också uppfattas som ute och inte hippa, men det skulle nog också passa mig för jag är ganska ute. Vi kan ta ett ganska enkelt och fruktansvärt idiotiskt exempel, men skit samma. Jag läste någonstans att under 90-talet så var det viktigt för en kvinna att ha snygga ben för att hon skulle uppfattas som attraktiv (fyfan vad jag ångrar att jag skriver den här skiten). Under 2000-talet så har benen ersatts med att ha en snygg röv. Fyfan vad bra för mig, jag har cp-snygga ben (har jag faktiskt fått höra) men jag har ingen röv (eller den kan inte riktigt definieras som snygg, misstänker jag). Förstår ni? Eller behöver ni ytterliggare idiotiska och förödmjukande (för mig, som faktiskt skriver allt detta) exempel? Jag tror både jag och ni har fått nog idag och imorgon så lovar jag att jag ska vara mer relevant och mindre (lägg märke till mindre, alltså är det inte helt eliminerat) flummig.
In and out – Kali
Hej världen!
Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!
