Misärens dag. Förlåt, kärlekens dag
Det är märkligt hur denna dag lyckas förändra människor. Förlåt, jag vill gärna göra en korrektur, med det sagt vill jag ändra ordet märkligt till äckligt. Just det, det är nämligen just vad det är. Egentligen så framhäver våra s.k. högtider det absolut äckligaste med mänskligheten. Vi vaknar upp på morgonen, fullt medvetna om att någonting hos en själv ska vara annorlunda. Detta just för att vi skapat dessa illusionsdagar som ger oss någon form av hängivelse gentemot oss själva och vår omkrets. Detta annorlunda hos individen är fullt medvetet, även i det undermedvetna. Det som jag äcklas mest av är det faktum att detta är någonting som vi har illustrerat åt oss själva. En illustration som kan jämföras med bilderna i våra älskade barnböcker som varje förälder stolt läser för sitt barn i mån om att stärka barnets uppfattning om tid och rum, och självklart om sin plats i livet. Barnböcker där prinsen alltid i slutändan får prinsessan, självklart inte en annan prins (för det vore befängt), och hur prinsen får vara med om äventyr medan hans kära prinsessa sitter hemma och kammar håret och väntar förtvivlat på honom. Och de levde lyckliga i alla sina dagar. Jag tror dessa barnboksförfattare glömde illustrera för barnen vad lycka egentligen är, då detta faktiskt är livets största fråga. Okej, näst efter vad livet egentligen är, men ni fattar principen.
Men nu sitter du säkert där och tänker men det finns barnböcker som faktiskt inte handlar om något så löjligt som prinsar och prinsessor. Jo, det är sant. Vi ska inte glömma Peter Pan, Bamse, Kalle Anka, Robin Hood, Nalle Puh och en mängd andra fantastiska historier som är äventyrsfyllda med visdom. Fast jag börjar undra, är det bara jag som ser mönstret i dessa äventyrsfyllda berättelser? Vad har Peter Pan, Kalle Anka, Robin Hood och de andra gemensamt? Jag låter dig fundera på det, då du inte ser det mest självklara och därigenom kan dra en slutsats om vad jag egentligen vill säga, då behöver du inte ens läsa vidare. Din idioti är för smärtsamt för mig och min blogg att stå ut med. Med det sagt vill jag gärna gå vidare och uppmärksamma denna fantastiska dag. För visst är den fantastisk, visst är det någonting som verkligen varje individ borde vårda och älska? Om du tillhör den skara som faktiskt tycker det, då bör även du sluta läsa vidare. Du äcklar mig nämligen och det är en störning som hindrar mig från att lysa med min brilljans. Ja, jag är en väldigt självisk människa, men det är en annan diskussion.
Allt eftersom den här dagen gick började jag grubbla, med ständig acceleration, om varför 14 februari egentligen utsätts för favoritism. Det kan knappast vara en nepotistisk fråga eftersom majoriteten inte har den blekaste aning om bakgrunden – de förstår symboliken som följer med den, eller ja, den naiva symbolik som alla enbart smakat ytan på. Då nepotismen uteslöts, valde jag att vara lat och enbart ta för givet om vad det rörde sig om. Dock har min analysförmåga som oftast grundas på att jag tar saker för givet, visat sig vara riktig i de flesta fall och därmed väljer jag att citera min bättre hälft (du vet vem du är) jag har aldrig fel, jag har bara mindre rätt. Och nej, jag är inte en människa med utstrålande personlighet som djupt älskar och accepterar mig som jag är, trots att det förmodligen framstår som så. I alla fall, tillbaks till ämnet. Nepotismen uteslöts och därmed blev det andra alternativet självklart – nämligen det faktum att människan, sedan vi hade förmågan att tänka, blivit påverkade av omgivningen och våra inlärda livsnormer som vi, likt magnetismens dragningskraft, så imponerande följer untill death do us part. Förstår ni vad jag försöker säga med detta? För att förenkla det hela så att någon förutom jag själv och min bättre hälft (jag vet att du skrattar nu) begriper någonting av det jag precis skrev, kan man kortfattat säga att då vi ser att någonting uppmärksammas av andra och som verkar harmlöst (med andra ord lockande), säger vår instinkt att vi ska agera likadant. Alltså, denna dag firas inte av vördnad för dess essentiella mening (som egentligen borde utövas var dag), den uppmärksammas eftersom firandet är strävan (dvs snäppet närmare) efter den ultimata samhällsperfektionen.
Så grattis till jordens befolkning, jag hoppas ni känner min kärlek jag sprider till er.
